Mio min Mio filmen från 1987 är en klassisk fantasyfilm baserad på Astrid Lindgrens älskade barnbok. Denna produktion blev känd som den dyraste Lindgren-film någonsin och presenterade en ung Christian Bale för världen. Filmen berättar om en ensam pojke som upptäcker att han är prins i en magisk värld. Idag spelar denna film fortfarande en viktig roll för familjer som söker barnvänlig fantasy.
En magisk värld från åttiotalet
Filmen skapades som en internationell samproduktion mellan Sverige, Sovjetunionen och Norge. Inspelningarna ägde rum på flera platser: Stockholm, Moskva, Skottland och andra exotiska orter (ganska imponerande för en barnfilm, faktiskt). Legendariske Christopher Lee spelade skurken Kato, medan musikern Benny Andersson och Björn Ulvaeus från ABBA komponerade filmmusiken. Handlingen följer Bosse, en pojke som fostras av elaka föräldrar men blir prins i landet Mittsommarland och måste besegra den onde Kato.
Produktionen kostade cirka 55 miljoner SEK och innehöll imponerande specialeffekter för tiden. Filmen drog in omkring 17,8 miljoner SEK på svenska biografer. Den spelades in på engelska men dubbades senare till svensk för hemmamarknaden.
Varför filmen fortfarande betyder något
Christian Bales roll som Jum-Jum blev en språngbräda för hans senare karriär. Hans prestation vid elva års ålder visade hans talang långt innan Batman-filmerna gjorde honom världskänd. Streamingtjänster som Viaplay och SF Anytime har gjort filmen tillgänglig igen, vilket väcker nostalgi hos vuxna och introducerar den för nya generationer.
Lindgrens teman om vänskap, mod och godhet mot ondska resonerar fortfarande med moderna barn. Boken från 1954 är mer poetisk än filmen, med djupare karaktärsutforskningar. Om du vill uppleva historien helt kan du läsa originalverket först, sedan se den svenska dubbade versionen för full effekt (det gör verkligen skillnad).
Filmen passar bäst för barn från sju år och uppåt. Vissa scener med skräckiga element kan vara intensiva för yngre tittare. Föräldrar kan diskutera teman som mobbning och mod tillsammans med barnen efter visningen. Denna klassiker från åttiotalet visar hur bra berättande aldrig blir föråldrat.
